Hemavan till Kvikkjokk

I början av juli vandrade jag från Hemavan till Kvikkjokk, i stort sett längs Kungsleden, med två avvikelser som framgår av texten nedan. Tanken var från början att svänga av på Padjelantaleden och avsluta i Ritsem, men vandringen avslutades i Kvikkjokk. De första dagarna, mellan Hemavan och Ammarnäs hade jag sällskap av farsan.

Dag 1: “Regn, rusk.”
Vi kom till Hemavan med buss vid lunchtid och fick lunch och en pilsner på Nannas Kök & Bar (trevligt ställe som rekommenderas). Sen satte vi fart upp på fjället allteftersom vädret försämrades. Vi passerade genom fjällbotaniska trädgården och den första växten som mötte oss: "Gran.". Mycket exotiskt! När regnrusket var som värst och utsikten som bäst slog vi det första lägret.

Vackra vyer ovanför Hemavan mot Viterskalsstugan.

Första lägerplatsen som vi slog upp i regn.

Dag 2: “Regn och åter regn.”
Vandringen genom Syterskalet lämnade oss inte oberörda. Till en början var vädret någorlunda fint, sen skedde något i fjällväderväg jag hittills bara har läst om: berget som brant tornade upp sig över himlen dolde ett regnmoln som var över oss innan vi hade en chans att se det. Rusket var dock borta lika snabbt som det kom, och ibland tittade solen fram.

Mot Ammarnäs!

Förbi Viterskalsstugan, utsikt över Syterskalet.

Dagen karaktäriserades av instabilt väder, men ibland kom solen fram!

När vi kommit genom dalen vände vi oss om, och såg ännu ett regnmoln kommandes mot oss. Jag är tacksam för den som byggde en raststuga precis där det började regna, för den skyddade oss från det värsta. Det dröjde inte länge innan vi hade sällskap i stugan av ett antal blöta vandrare, och en blöt hund!

Vi kom fram till raststugan under Norra Sytertoppen precis när ett riktigt ruskigt regn var på väg att komma över oss.

Utsikt från raststugan mot regnovädret på väg mot oss.

Vädret fortsatte på samma sätt men stabiliserades när vi slog läger, vilket vi gjorde på någon av småöarna söder om Tärnasjön som förbinds av en serie broar. Just denna brovandring tycker jag hör till Kungsledens höjdpunkter. Jag tog ett uppfriskande dopp i sjön och tvättade mina kläder.

Utsikt mot Syterstugan,

Lägerplats på någon av öarna som Kungsleden går över söder om Tärnasjön.

Uppfriskande bad efter en hård dags vandring!

Jag väcktes av ett regn vid midnatt och hade då denna utsikt från tältet.

Dag 3: “Bästa fjällvädret ever ikväll!”
Under vandringen i skogen längs Tärnasjön fick jag en försmak av vad som skulle bli ett av vandringens större problem: myggjävlarna. Dessa fanskap kan inte förbannas tillräckligt! Vädret var under dagen mycket behagligt, som framgår av citatet ur mina dagboksanteckningar, men under natten drog kalla vindar in över området.

Många broar skapade en spännande vandring.

Vandring längs Tärnasjön, på väg mot Tärnasjöstugorna.

Myggjävlar.

Uppe på fjället mellan Tärnasjöstugorna och Servestugan.

Lägerplatsen, först ett mycket behagligt fjällväder men under natten kom kyliga vindar över oss.

Dag 4: “Det var blåsigt som fan idag!”
Den fjärde dagen bjöd på varierad vandring och många höjdmeter, allt under en tryckande vind. Ungefär i vanlig lägertid befann vi oss högt uppe vid Stuor-Ájgart, och de starka vindarna fick oss att fortsätta vandra längre än vanligt i hopp om lä. Lä fann vi under Lill-Aigert, i alla fall fram tills att vi somnade och vindarna vänt och började ge våra tält vad dom tålde. I dessa kalla vindar sov jag i underställ, fleecetröja och hade dunjackan över benen för att hålla värmen.

Nedstigning mot Servestugan, vattnet i bakgrunden är Lill-Tjulträsket.

Fors vid Servestugan.

Uppe på hög höjd igen efter Servestugan, här raststugan vid Jouvvatjåhkka. Det var väldigt blåsigt här.

Rastplats i någorlunda lä under Lill-Aigert.

Dag 5: “Hård tuff dag. Blåsigt som FAN på fjället.”
Dagen började med en nedstigning till Ammarnäs, som förgylldes av de spektakulära vattendragen i skogen på vägen ned. I Ammarnäs fick vi en trevlig lunch och en trevlig pratstund på en fiskefirma jag glömt namnet på. Jag provianterade på Ammarnäs livs, och vinkade av farsan.

Ned mot Ammarnäs!

Maffigt fall i skogen på väg ned.

Nu skedde min första avvikelse från Kungsleden, istället för att gå upp mot fjället Stuorajåbba, gick jag över Vindelåforsen, förbi den berömda potatisbacken, och in i skogen mot Stenträsken, och fortsatte norrut mot återanslutningen till Kungsleden. Denna genväg var lättnavigerad (med möjligt undantag vid renslakteriet där man hittade fortsättningen på stigen en bit ned längs skogsbilvägen).

När jag kom till trädgränsen gjorde de starka vindarna mig tvungen att fatta ett beslut: skulle jag slå läger här eller fortsätta vandra? Jag uppskattade att det var en mils vandring på kalfjället innan jag åter nådde det relativa lugnet i björkskogen. Jag drog på mig mina skalkläder, hällde i mig vatten, tryckte i mig några snickers, och gav mig upp i blåsten. Vandringen blev mycket spännande.

På väg upp mot kalfjället och blåsten.

Det blåste som sjutton, men jag hade i alla fall tur och slapp regn.

Precis efter att ha passerat länsgränsen Västerbotten-Norrbotten.

Lägerplats i någorlunda lä precis vid leden.

Ibland blir man väldigt sugen på saker när man vandrar och i mitt fall var det extrasaltat smör och polarkakor, som jag köpte i Ammarnäs. Mycket gott!

Dag 6: “Börjar faktiskt sakna sthlm.”
Blåsten fortsatte men med avtagen intensitet. Vädret i övrigt var behagligt, med en sol som värmde när jag jobbade mig mot Adolfström. Dagens höjdpunkt var vandringen längs med Bádasjuhka. Ensligheten under vandringen skapade en hemlängtan.

På väg mot Adolfström.

Vanligtvis är det inte så kul med skräp i naturen, men ibland hittar man charmiga undantag.

En väldigt inbjudande tältplats någonstans längs med Badasjåkkå, men jag fortsatte en bit till.

Kungsleden.

Lägerplats någonstans mellan Bäverholmen och Adolfström, med utsikt över Iraft.

Dag 7: “Sämsta fjälldagen EVER!”
Trots dagbokscitatet ovan började dagen bra i den idylliska handelsboden i Adolfström, vilket är ett obligatoriskt stopp för alla Kungsledsfarare.

Kafferast i Adolfströms Handelsbod.

Efter kafferasten inleddes en övning i positivt tänkande, Pieljekaise nationalpark skulle korsas och den visade sig från sin sämsta sida. Nio grader, regn, hala stenar och rabiata myggjävlar satte sin prägel på vandringen. “Efter regn kommer sol”, “Jag har själv valt detta”, “Jag är utrustad och förberedd för detta” var några av de saker jag försökte intala mig själv när jag såg min andedräkt.

Försöker hålla humöret uppe i nio grader, regn och kamikaze-myggor.

Mitt huvudsakliga intryck av Pieljekaise Nationalpark.

Pieljekaisestugan var ett välkommet raststopp där en medvandrare bjöd mig på te med honung. Tack för det!

Vädret började förbättras allteftersom jag närmade mig Jäckvik, och efter att ha provianterat på Handlarn slog jag läger i kvällssol vid stranden till Jäggávrre. Jag njöt av den värmande solen, ovetandes om att den senare skulle bli mitt största problem.

Uppe på fjället strax norr om Pieljekaisestugan, på väg ned mot Jäckvik.

Lägerplats på Jäggesuolo precis norr om Jäckvik.

Bad-dags efter en hård dag!

Myggjävlar!

Dag 8: “Skog, skog och sumpig skog.”
Under dagen skulle två vattenmassor korsas. Den första var roddleden vid Harrselet. Jag hade tur och kom till två båtar på min sida. Vattnet var strömt under södra halvan av roddleden, men var lugnt på den norra halvan.

Roddleden vid Harrselet, lite pirrigt men inga problem.

Den andra vattenmassan som skulle korsas var sjön Riebnes, där båtskjuts sköts av Vuonatjvikens stugby. Det är inte deras huvudsyssla att skjutsa vandrare över sjön, så man kan behöva vänta ett tag på stranden. Är vädret dåligt, kan detta bli ett problem som man bör vara beredd på, det fanns ingen raststuga eller så vid stranden. Jag passade på att klippa naglar, läsa tidningen som jag hade köpt i Jäckvik, och torka blöta sockar i solen.

Uppe på fjället med utsikt mot Riebnes. Stigningen upp var hård.

I väntan på båten över Riebnes.

Utsikt mot Riebnesgájsse.

Väl norr om Riebnes fortsatte vandringen i skogen. Denna eviga skogsvandring började snabbt kännas gammal. Jag skulle säga att Kungsleden mellan Ammarnäs och Kvikkjokk är en skogsled med fjällinslag. Den största lärdomen jag drog från den här vandringen är hur tufft och slitigt det är att vandra många mil i fjällbjörkskogen. Något jag aldrig har reflekterat över är att man vanligtvis går på en mjuk bädd av gamla barr i skogen, men längs med fjällbjörkskogen där barrträd saknades gick jag istället på sten och rötter. Det blev därför en långsam och slitsam vandring.

Att gå mil efter mil på detta underlag är väldigt krävande.

Lägerplats vid bron strax norr om Vouktan.

Dag 9: “Helvetesdag idag. Förbannade skog!”
Under den här dagen stötte jag inte på en enda människa. Vädret var klockrent, men vandringen kändes trist med stenig och myggjävlig skogsvandring. Vädret var så bra att jag kunde sitta i endast kalsonger i tältet, och då märkte jag att jag hade tappat i vikt, trots en vad jag trodde var en väl tilltagen kaloribudget. Ett kaloriunderskott förklarade det faktum att jag kände mig irriterad och inte speciellt glad över vandringen. Ifall jag gör en jämförlig vandring i framtiden borde jag budgetera fler kalorier om dagen.

Jag började dagen med att tvätta mig själv och mina kläder, de torkade på nolltid i solen.

Uppe på fjället innan Tjäurakåtan. Fjällvandring när den är som bäst: en fint upptrampad stig, sol, en svalkande fläkt som höll myggorna borta, och en fin utsikt på det.

Härlig sol.

Och så ned i skogen igen med stenar och mygg.

Magisk lägerplats med utsikt mot Goabddábakte.

Dag 10: “Skogsvandring from HELL!”
Efter att ha kämpat i skogen i flera dagar var jag sliten, men förväntansfull över att snart få se Padjelanta. För att slippa båttransport i Kvikkjokk och korta ned vandringen lite, följde jag leden som strax norr om Tsielekjokkstugan viker av västerut från Kungsleden och ansluter till Padjelantaleden vid bron över till Njunjesstugan. Denna genväg var ibland tydligt upptrampad, ibland osynlig, den var ibland välmarkerad och ibland kunde jag för mitt liv inte se nästa ledmarkering. Till slut kom jag av leden och fick forcera en helvetisk terräng, med sumpiga snår och påföljd av ett moln med skogstokiga myggjävlar och flugor, i stekande sol.

En bit innan Tsielejåkkstugan, utsikt mot Kvikkjokk.

Här avvek jag från Kungsleden och påbörjade en djävulsk skogsvandring mot Njunjes och Padjelantaleden.

Stekande sol och galna myggor. Det var mycket svettigt innanför den myggsäkra vindjackan...

Jag kanske skulle ha tagit den vanliga vägen?

Wow när Tarrekaisemassivet började torna upp sig. Mäktigt!

Men först, måste jag forcera en sån här terräng...

Efter en skogsvandring från HELL slog jag läger vid Ridnut och tog ett välförtjänt kvällsdopp i vattnet där, och passade på att tvätta mig och mina kläder. Myggjävlarna var helt ur vettet, och trots den härliga kvällssolen tvingades jag krypa in i tältet för att käka middag. Det kändes som att tältet vibrerade i ett inferno av myggjävlar med sitt eviga “mmmmiiiiiiiiiiiiiii”. Det som irriterade mig mest var en myggjävel som utmärkte sig med ett särskilt högfrekvent och intensivt “MMMMMMIIIIIIIIIIIIIIIII”. Som tur är hade jag med mig öronproppar!

Lägerplats vid Ridnut. Det kanske ser behagligt ut, men det var det inte, det var väldigt varmt i tältet och utanför var det en svärm av mygg.

Dag 11: “Har haft problem idag.”
Att äntligen vara på Padjelantaleden kändes stort och vandringen i den spektakulära Tarradalen var en total kontrast mot gårdagens helvetesvandring. Dalen kändes tropisk på grund av den bitvis mycket täta växtligheten i kombination med en stark sol och hetta. Efter ett tag började jag må dåligt, en lätt yrsel i kombination med en orolig mage fick mig att misstänka magsjuka, även om jag trodde att det var mest troligt med solsting. Jag slog läger precis innan Såmmarlappastugan och bestämde mig för att ta ett beslut om vandringens fortsättning morgonen därpå.

Vid bron över till Njunjesstugan.

Tropisk miljö i Tarradalen.

Mäktig utsikt någonstans i Tarradalen.

Dag 12: “Mår illa och känner mig svag.”
Gårdagens illamående höll i sig över natten men utan att förvärras. Jag hade ca tio mil kalfjäll till Ritsem, och tre mil skog till Kvikkjokk. Vad gör jag om magsjukan bryter ut uppe på fjället? Jag var precis under trädgränsen och där uppe var Padjelanta, dit jag har längtat i flera månader. Det fanns bara ett beslut att ta, och jag påbörjade vandringen mot Kvikkjokk, och som plåster på såren fick jag nya vyer då jag vandrade åt andra hållet genom Tarradalen. Det var med viss irritation som jag sedan började kvickna till under dagen, för att mot slutet ha återfått min fulla styrka, men beslutet att vända var fattat och skulle verkställas.

Solen och värmen hade blivit ett stort problem. Här kastar jag mig i vattnet med kläderna på i desperat behov av svalka.

Vy mot Kvikkjokk-hållet någonstans i Tarradalen.

Mäktig fors i barrskogen mot Kvikkjokk.

Sista lägerplatsen.

Dag 13: “Amenasså fattar du hur gott det var med en öl!!” 
På morgonen avverkade jag den sista biten in mot Kvikkjokk och inväntade båtskjuts. Jag hade höga förväntningar över detta då båtskjutsaren, ‘Björn i Kvikkjokk’ hade omnämnts i positiva ordalag av nästan alla södergående vandrare jag ordat med. Han bjöd på en liten sightseeing under båtskjutsen och jag blev inte besviken.

En liten sightseeing på båten mot Kvikkjokk. I den stekande solen påminde det mig om träskmarkerna Everglades i Florida.

I Kvikkjokk hyrde jag ett rum på fjällstationen, och avnjöt en burgare och mitt livs godaste öl i restaurangen. Allt till utsikten av forsande glaciärvatten precis utanför och fjällen i bakgrunden. Ett bra avslut på vandringen, även om det inte blev i Ritsem.

Magiskt sällskapsrum i Kvikkjokk fjällstation, med forsande glaciärvatten och fjäll utanför fönstret.

Burgare och öl, välförtjänt tyckte jag. Första klunken av ölen var bland det godaste jag druckit i mitt liv.

På hemvägen blev det ett uppehåll i Jokkmokk och ett intressant besök på Ájtte Fjäll- och Samemuseum samt fjällbotaniska trädgården. Jag köpte boken Axel Hamberg och Sarek av Tore Abrahamsson där den numera upplösta "De lappländska fjällkarlarnas klubb" beskrivs. Krav för medlemskap i klubben var turer med "livsfara och oundviklig kroppsskada". Det var andra tider det.