En natt på Öreälvsleden

Öreälvsleden är en ca 10 mil lång led i Västerbotten som följer Öreälven från havet i närheten av Nordmaling till Örträsk i inlandet. Dess södra spets ligger endast 16 km fågelvägen från södra spetsen hos den parallellgående Lögdeälvsleden som jag vandrade i maj 2015.

Under påskhelgen gav jag mig av mot Öreälvsleden. Det undgick nog ingen att påsken 2017 blev ovanligt kall. Rent logistiskt innebar påskledigheten att inga avgångar gick till busshållplatsen Kråken vid ledens början, istället tog jag nattåget till Nordmaling, gick ca 12km till Håknäs där jag anslöt till leden, och gick därifrån norrut. Målet var att ta mig till Bjurholm men det misslyckades jag med.

När jag klev av nattåget kl 05.47 slogs jag av kylan. Efter drygt två timmar trist transportvandring längs en snötäckt skogsbilväg kom jag till Håknäs där jag anslöt mig till Öreälvsleden. Där möttes jag av en fors med humusfärgat skogsälvsvatten som glittrade i solen. När jag fortsatte norrut började älven täckas av is allteftersom vattnet slutade forsa. Uppenbarligen hade islossningen ännu att ske.

Vid ankomsten till Nordmaling kl 05.47 möttes jag av en trevlig morgonsol och bitande kyla. 

Forsande parti av Öreälven vid Håknäs.

Underlaget var vad jag hade förväntat mig, barmark varvat med några decimeter snö. På grund av kylan var barmarken stelfrusen och snön bar för min vikt, så framkomligheten var god. Istället blev det stora bekymret att hålla rätt på leden. Det kändes som att Öreälvsleden existerade mer på kartan än i verkligheten. Under några timmars vandring genom blandad terräng, via stigar längs med älven, genom kalhyggen och längs skogsbilvägar, tappade jag räkningen av hur många gånger jag kom bort mig från leden.

Underlagsmässigt var det inga problem, det var någon decimeter snö (som väntat) som höll att gå på i kylan.

Snårigt.

Efter att ha avverkat min planerade dagsetapp hängde jag upp hammocken och stålsatte mig för nattens kyla. Det blev svinkallt, men jag hade utrustat mig därefter och höll värmen. Jag somnade till en kompakt tystnad, så när som lite småporlande från älven. Det kan därför tyckas märkligt att jag väcktes under natten av ljudet av våldsamt forsande. Anledningen till detta är gissningsvis att den stränga nattkylan fick ljudet av en fors uppströms att böja av mot mig via markinversion.

Läger precis vid älven. Natten bjöd på en riktig griskyla.

Dagen därpå började jag med att fiska upp dricksvatten ur älven. När jag sedan fortsatte att följa leden norrut möttes jag ganska snart av synen av laxforsen, vars ljud väckte mig under natten. Vid broforsen, ännu en bit upp längs leden, fanns en rundslinga på 2km och en grillstuga vilket kan göra det till en trevlig dagsutflykt.

Pga detta konstverk slapp jag balansera farligt nära älvskanten och blöta ner händerna.

Laxforsen.

För att komma vidare till Torrböle behövde jag forcera en nästan hopplös terräng. Leden, åtminstone där jag kunde se några gamla ledmarkeringar, gick rakt genom en risig skog. Till min lättnad fanns iallafall den bro som var markerad på kartan. I byn såg jag inga ledmarkeringar och följde blint via GPS leden som markerad på kartan, och gick därför rakt över diverse tomter och åkrar. Jag måste ha framstått som ett riktigt UFO för byborna. Till slut hittade jag iallafall skogsbilvägen som ledde mig vidare.

Jobbig, snårig terräng.

Ännu mer jobbig, snårig terräng. Och vad jag i alla fall tror är leden?

Bro vid Torrböle.

Efter att ha kommit ifrån byn och in i skogen igen försvann ledmarkeringarna igen en bit in i skogen. Efter att ha gått oledat genom skogen kom jag till nästa by, Hummelholm, som utmärktes av sin trevliga björkallé. I utkanten av byn fanns några bänkar där jag slog mig ned och njöt av en värmande (och kortvarig) sol. Vädret växlade tvärt, temperaturen sjönk och det började snöa stora fluffiga snöflingor ur ett oväder som täckte solen. Efter en stunds oväder återkom den värmande solen, detta skedde under flera cykler under dagen. Klassiskt aprilväder.

Jag tappade återigen bort mig från leden någonstans i skogen.

Ett övergivet hus i Hummelholm.

En bit efter Hummelholm nådde jag Jon-Persbäcken naturreservat. Reservatet i sig var mycket fint, med hänglavsbeklädda träd som stod i brant lutning ned mot älven. Leden var, iallafall enligt kartan, dragen nere längs vattnet genom en ogenomtränglig vegetation. Jag såg inga ledmarkeringar, däremot såg det ut att finnas en gammal stig som blivit övervuxen. För att ta mig genom reservatet var jag tvungen att gå upp längs backen och korsa reservatet på högre höjd där vegetationen var glesare.

Jon-Persbäcken naturreservat.

Här går Öreälvsleden, i alla fall enligt kartan, men det var stört omöjligt att ta sig fram.

Reservatet kunde korsas på högre höjd där vegetationen var glesare.

Jag fortsatte uppströms och nådde det som skulle bli spiken i kistan, jag kom till en till brant passage där leden helt enkelt försvann. Terrängen vid älvsnivån var fullständigt ogenomtränglig. Jag gissar att leden spolades bort för många år sedan. Någon omledning kunde jag inte hitta, och ovanför fanns bara ett stort kalhygge. Jag provade att gå upp till högre höjd och gå genom skogsterrängen där. Efter att ha pulsat mig genom en risig granskog en stund började det snöa. Då, till slut, ruttnande jag och ringde mina föräldrar som hämtade mig och ordnade en varm bastu och en kall öl!

Leden är enligt kartan dragen nere vid älvkanten i oframkomlig terräng. Förmodligen har stigen spolats bort för länge sedan. Vägen uppe till höger leder till ett kalhygge.

Jag vandrade upp till skogen en bit ovanför älven och började pulsa genom det här landskapet. När det började snöa lessnade jag och avbröt vandringen.

Jag gav upp vandringen och satte kurs mot bilvägen för att vänta på skjuts.

I väntan på skjuts.

Det satt långt inne att avbryta vandringen men det var nog rätt beslut. Att en tur blir mindre lyckat får man ta ibland.

Min erfarenhet från Lögdeälvsleden var att den norra delen i Bjurholms kommun höll väldigt hög standard, medan den södra delen i Nordmalings kommun inte verkade underhållas alls. Antagligen gäller det samma på Öreälvsleden. Ifall jag återkommer och gör ett till försök på Öreälvsleden blir det med start på den norra delen.

Jag bytte kylan i skogen mot en varm bastu.