Abisko-Nikkaluokta 2013 via Lapporten-Mårmapasset-Vistasdalen

2013 skedde min (och några vänners) första riktiga fjälltur med tält och så klart bestämde vi oss för den klassiska sträckan Abisko-Nikkaluokta. På grund av övermod och brist på erfarenhet bestämde vi (jag) att vi inte skulle gå via Kungsleden (den sträcka jag vandrade midsommar 2015) utan via en annan väg, för att 'slippa alla turister'. Jag tog en kulspetspenna och pusslade ihop en färdplan på fjällkartan, nämligen Lapporten-Mårmapasset-Vistasdalen, ovetandes om de svårigheter som väntade.

Ett glatt gäng som ställer upp för foto väl framme i Abisko, ovetandes om vad som väntar.

Turen inleds starkt med en omedelbar felnavigering. Hur kunde vi läsa kartan fel? Det är ju en Tyvek®-karta!

Självklart ska man ska ha en ryggsäck på 100 liter, hur ska man annars få plats med all utrustning? 

Frusen frukost efter en rå första natt. Blir det verkligen så här kallt? Det är ju augusti!

Utsikt över Torneträsk.

Uppe i Lapporten! En oväntat ansträngande stigning.

Andra nattens läger.

Ett vad blev det.

Lunchpaus med utsikt över Rautasjaure. Det finns ett sevärt avsnitt på SVT Öppet arkiv om pimpelfiske på sjön.

Vidare mot Mårmapasset.

Vi hade en vecka till godo och ska man vara ute så länge behöver man så klart en enorm ryggsäck, så jag köpte inför vandringen en 100-liters Fjällräven Kajka. Jag vet inte exakt vilken vikt jag i slutändan hamnade på, jag uppskattar 22 kg till en början (ölen jag hade med mig borträknat), men jag vet att jag spenderade de frekventa rasterna i fosterställning.

Det är trots allt ganska jobbigt med tung packning.

En fors som mynnar ut i Rautasjaure.

Lägerplats nummer tre blev magiskt med forsen, solnedgång över fjällen och en eld på det.

Nästa etapp var Mårmapasset. Vi (jag) hade underskattat svårighetsgraden i denna passage, och blev förvånade över hur tufft det var, över hur karg miljön var, och hur brant det bitvis var. All denna information finns i fjällkartan, om man är erfaren nog att kunna läsa av den.

Framåt marsch!

För Mårmastugan, sväng höger.

Upp mot högre höjder.

Stigen upp mot Mårmapasset följde Vierrojohka som hade en intressant mjölkaktig färg.

"Är vi framme vid stugan snart?"

När stigningen fortskred blev landskapet mer mån-likt.

Äntligen framme vid stugan!

Väl framme i Mårmastugan stötte vi på två tyskar som satt och rastade i stugan, de kom från motsatt riktning. Vi frågade om vägen framför oss och deras utlåtande var "you have to climb a bit, it was very funny". Vid stugan fanns det ett sophus som jag passade på att tömma våra sopor i, och ett tecken på min utmattning var att jag då även slängde vår karta. Som tur var upptäcktes detta misstag innan vi hann gå iväg.

Iväg gick vi, och kom efter ett tag fram till en vägg. Vad är det här, har vi gått fel? Nej, tydligen går färdvägen markerad på kartan upp längs 'väggen'. Jag är inte speciellt road av höjder och ställde till en scen över hur jag inte tänkte utsätta mig för den fara en klättring uppför skulle innebära. Resten av gänget ville fortsätta och vi bestämde oss för att sova på saken.

'Väggen'

Kvällens läger, precis under 'väggen'.

Vid morgonen därpå hade en dimma dragit in över oss. 

Morgonen därpå beslutade vi oss för att fortsätta och satte fart uppför 'väggen'. Den var så klart inte lika brant som den såg ut på håll, och det gick bra, men terrängen var mycket besvärlig med stora, hala stenar och partier så branta att man var tvungen att klättra.

Tyskarna hade rätt i att 'you have to climb a bit'.

Muntert i dimman.

När vi skulle navigera ned mot Vistasdalen fick vi det svårt i dimman. Vi hade två kompasser med oss, och kompassnålarna pekade åt olika håll, eftersom den ena uppenbarligen hade fått sin magnetisering reverserad. Dessutom hade det bildats luftbubblor i båda två så nålarna snurrade runt. Sikten var några meter, och vi virrade snabbt bort oss från rösena som markerade färdvägen. Det var kallt och vi var trötta. Till vår stora tur stötte vi på en ensam italienare som hade en GPS med sig och pekade oss i rätt riktning. Känslan var nästan euforisk när vi så småningom började komma från det karga och dimmiga månlandskapet ned till den gröna och frodiga Vistasdalen.

Förbi det värsta, lunchpaus vid Vássajávri.

Glada miner när vi börjar se Vistasdalen!

Vistasdalen som leder oss till vandringens slutmål Nikkaluokta. Notera den tydliga trädgränsen.

Lägerplats nere i dalen.

Hanna visar upp sitt genomskavda skavsårsplåster.

När vi påbörjade vandradingen genom Vistasdalen var lättnaden total över att ha avklarat Mårmapasset. Vandringen längs Vistasdalen upplevde vi dock i jämförelse som en menlös vandring, i skyddad skogsterräng som inte bjöd på någon variation. Spänningen uppe högfjället hade nog gett mersmak.

Någonstans i skogen i Vistasdalen.

Något medtagna.

Äntligen framme!

Framme i Nikkaluokta blev det en öl och lite godis på det.

Vandringen blev väldigt lyckad, och alla nybörjarmisstag gjorde att det blev en oerhört lärorik upplevelse.