Skogstokig: 2016

Att vandra genom Sarek har varit en dröm i flera år. I slutet av juli bar det äntligen av mot Ritsem, med slutmål Saltoluokta via Rouhtesvágge och Rapadalen. Resultatet blev vår hittills mest lyckade tur.

Dag 1: ankomst i Ritsem

Efter ankomst i Ritsem och båtfärd över Akkajaure satte vi fart mot Áhkká-massivet och sjön Sjnjuvtjudisjávrásj (försök uttala det). Vi slog läger på platån, där det knappast var brist på fina tältytor och med vatten strax österut. Vädret var precis så som man fantiserar om att det ska vara. Känslan var en blandning av glädje över att drömturen äntligen hade inletts, och av nervositet över alla prövningar vi skulle utsätta oss för.

Utsikt mot Áhkká-massivet från M/S Storlule.

Tältplats på platån väster om Áhkká-massivet med utsikt mot Akkajaure.

Dag 2: upp på fjället, första vadet

Dagen inleddes med en stigning från tältplatsen, förbi Sjnjuvtjudisjávrásj, och slutmålet var vadet över Suottasjjåhkå, vilket skulle visa sig bli vandringens överlägset svåraste vad. Innan Suottasjjåhkå, korsade vi Rákkasjåhkå, jag tog mig över torrskodd med mina höga kängor, men Hanna vars kängor var lägre bytte till vadarskor. Suottasijåhkå kom vi fram till vid lunchtid, och den såg inte så farlig ut för våra otränade ögon. En baggis, tyckte vi kaxigt. Efter att ha tryckt i oss lunch tog vi på oss vadarskor och gav oss på jokken.

Vadning av Suottasjjåhkå, vandringens svåraste vad.

Det blev snabbt uppenbart att vi, som bara genomfört något enstaka vad förut, hade underskattat svårigheten. Vattnet var grumligt glaciärvatten, djupt, strömt och på botten låg det stora stenar som svårligjorde balansen, och vattendraget var brett. Efter vad som kändes som en evighet var vi i alla fall på rätt sida av jokken. Även om vadet var tufft var vi överens om att vi aldrig kände att vi hade utsatt oss för någon fara, men det blev ett riktigt elddop för oss som vadare.

Lägerplatsen, fint vid en bäck men kopiöst med mygg.

När vadet var klart märkte vi att vädret var på väg att avsevärt försämras, vi hörde åskan ett par kilometer bort. Vi slog läger strax efter vadet och gick genom färdplanen för morgondagens vandring genom dalgången Ruohtesvágge. Yttertältet började omgående fyllas med kopiösa mängder myggjävlar.

Dag 3: behaglig dalgångsvandring

Dagen inleddes med ett hårt tryck från myggjävlarna. Vädret var till en början pissigt, men förbättrades eftersom. Vandringen genom dalgången Ruohtesvágge var dock mycket behaglig, med en terräng som var mycket skonsam mot fötterna, och en fin stig väl söder om sjön Rouhtesjávrásj.

Dalgångsvandring i Ruohtesvágge.

Vadet över Smájlajjåhkå blev mycket spännande. Vattnet var grumligt glaciärsmält, men botten var grus och hade inga stora stenar, så det var ett o-tekniskt vad ur den synpunkten. Men vattnet var djupt, och så IN I HELVETE kallt! Det kändes som att vattentemperaturen var långt under fryspunkten! Vi fick i alla fall uppleva en ny sorts smärta när vi stod med detta vatten strömmandes upp till låren. Efter Smájllajåhkå fortsatte den behagliga dalgångsvandringen. Efter ett uppehåll tilltog pissregnet, men likaså vinden som blåste bort myggjävlarna. Vi var överens om att pissvädret var välkommet så länge det höll myggjävlarna borta.

Vadet över Smájlajjåhkå. Efter att ha insett hur djupt vattnet var åkte brallorna av.

Innan dagens slutmål i hjärtat av Sarek, Skárjá, skulle nås var vi tvungna att vada Boasjájågåsj. Detta vad var enkelt, endast ankeldjupt. Det var mest en fråga om att byta till vadarskor, och detsamma gäller för övrigt samtliga resterande vad vi gjorde under vår vandring. Nästan till vår besvikelse. Vi trodde att vattenflödet var ovanligt lågt, men enligt en koll på SMHI:s Vattenwebb verkar vattenflödena ha varit normala, till och med lite över genomsnittet för datumen vi var där.

Vi hittade en fin tältplats precis vid en bäck en kort bit efter sommarbron vid Skárjá, med utsikt över Ráhpajåhkå och morgondagens bergsetapp.

Lägerplats efter sommarbron vid Skárjá.

Dag 4: bergsklättring och Rapadalen

Under dagen följde vi stigen som går parallellt ovanför Ráhpajåhkå, tog den södra grenen när stigen grenades i två efter Tjåggnårisjåhkå, upp mot Snávvávágge. De namngivna vattendragen längs vägen, Máhtujågåsj, Tjåggnårisjåhkå och Bielajåhkå korsades enkelt.

Stigningen upp mot Snávvávágge skedde i stekande sol och en tryckande värme. Det var bitvis som vi använde händerna, så det kändes nästan som bergsklättring. Vi kom upp i Snávvávágge lagom i lunchtid och satte igång köket med en spektakulär utsikt över Ålkatj-massivet och dess glaciärer, samt över Ráhpajåhkå som i en sväng smått började spricka upp, vilket gav en försmak på Rapadalens karaktäristiska delta.

Den krävande stigningen upp mot Snávvávágge.

Lunchutsikt mot Ålkatj från norra Snávvávágge.

Vandringen genom Snávvávágge skedde i en stenig terräng men utan konstigheter. Stigningen upp längs den sista backen ur dalen var mycket spännande, eftersom en utsikt över Rapadalen väntade. När utsikten var ett faktum var lyckan total, äntligen var drömmen om att se Rapadalen uppfylld! Jilájåhkå vadade vi utan svårigheter, så när som på att jokken låg i en ravin som var brant att ta sig upp och ned i. Vi hittade en tältplats precis efter vadet strax ovanför skogsgränsen och Skårkistugan.

Sjöarna uppe i Snávvávágge.

Första utsikten över Rapadalen!

Läger vid en minst sagt trevlig utsikt.

Dag 5: djungelvandring genom Rapadalen

En hel dags vandring genom björkskogen i Rapadalen stod på schemat, med avslutning i form av en uppstigning på fjället igen till platån precis öster om Lulep Vássjájågåsj. Vi såg inte fram emot björkskogen, som brukar medföra misär med hala stenar, täta snår, myggjävlar, och allmän sump.

Vädret på morgonen var mycket fint men det hade regnat en stor del av natten så skogen var alldeles blöt. Rapadjungelns täta och fuktiga snår blötte snabbt ner våra byxor fullständigt. Att i detta läge inte ta på sig regnbyxor är ett misstag jag har gjort förut, när solen ligger på och man är uppvärmd av vandringen är det det sista man vill göra. Problemet vi fick sen var att vädret försämrades betydligt, med sjunkande temperatur, hagelstorm och åska. Våra blöta byxor som tidigare hade känts okej att gå i kändes då mycket kalla.

Vandring genom djungeln nere i Rapadalen.

Vi vadade Skoarkkijávrátja utan problem. Precis när vi var i full färd med att förbanna myrområdet innan Alep Vássjájågåsj såg vi något vi hade hoppats på att se, livs levande Sarek-älgar! Två stycken, kanske 50 meter från oss. De såg helt enorma ut, men det kanske mest var för att vi förväntade oss det av Sarek-älgar. De stod mitt på stigen dit vi skulle och betraktade oss noga. Vi väsnades lite så de skulle lämna stigen, men de stod nästan demonstrativt kvar och glodde på oss. Efter ett tag, så pass länge att de tydligt visat att de inte var rädda för oss, började de sakta gå iväg. Denna upplevelse kompenserade för den övriga misär vi upplevde i Rapadjungeln.

Under vadet över Alep Vássjájågåsj, som skedde utan svårigheter, hamnade vi i ett rejält oväder med hagel som kylde ned oss. Efter att lite småhuttrande tryckt i oss en lunch på rätt sida av vattnet, påbörjade vi uppstigningen till platån strax innan Lulep Vássjájågåsj. Det fanns en stig som följde vattnet upp till en utsiktsplats, men sen försvann stigen.

Regnig stigning upp mot fjället igen.

När vi började komma upp på fjället igen gick vi på en bädd av hagel, men vädret förbättrades eftersom och till slut kunde vi njuta av ett solsken som värmde upp oss och torkade upp våra grejer. Tältplatsen blev till en utsikt som är den enda jag sett som kan konkurrera med utsiktsplatsen vid Ørnevegen i Geirangerfjorden.

Rapadalen bjöd på ett mäktigt skådespel då solen bröt genom regnmolnen.

Dag 6: ravinernas dag

Den sista biten i Sarek planerade vi att vandra uppe på fjället och möta upp stigen upp till Skierffe. Längs denna väg finns ingen stig att följa. Under dagen skulle ett antal vattendrag korsas, och de låg i olika djupa raviner. Lulep Vássjájågåsj korsade vi utan problem, likaså Buovdajågåsj.

En av de raviner som skulle korsas.

Utsikt mot Skierffe.

Sen kom vi till Nammásjjåhkå, och även om vattendraget i sig såg problemfritt ut låg det i en extremt brant ravin med klippväggar och ett vattenfall. Vi blev förvirrade, och skulle ha stannat och tänkt genom situationen. Istället påbörjade vi genast en extremt besvärlig nedstigning till under skogsgränsen och under vattenfallet. Det var mycket brant och vegetationen var tät. Uppstigningen till platån väster om Skierffe var om möjligt ännu mer besvärlig. Sett i backspegeln tror vi att det hade varit lättare att passera ravinen på högre höjd. Ifall någon har kännedom om detta så lämna gärna en kommentar. Vi är i alla fall överens om att denna ned- och uppstigning var det överlägset jobbigaste vi har gjort i vandringssammanhang.

Korsning av Nammásjjåhkå nere under skogsgränsen.

Till slut slog vi i alla fall läger på platån med utsikt mot Skierffe och ut över Rapadeltat och Nammásj. Vädret fortsatte enligt samma tema, med skurar som påföljdes av värmande solstrålar.

Lägerplats på platån väster om Skierffe.

Dag 7: trist Kungsledsvandring

Under dagen letade vi oss in på stigen som ansluter Skierffe med Kungsleden. Vi tog våra sista steg i Sarek, för den här gången, och satte fart mot Kungsleden och Saltoluokta. Vandringen längs Kungsleden kändes helt meningslös i jämförelse med Sarek, som att dricka ett glas husets röda efter en flaska Amarone.

På väg ut ur Sarek nationalpark.

När vi började komma ned mot Sitojaure och båttransporten däröver inleddes ett ihållande regn. Vi kunde konstatera att vi hade haft tur med vädret, även om vi hade fått vår beskärda del rusk i Sarek, hade rusket varit kortlivat. Solen hade tittat fram emellan och torkat upp oss. Efter att ha passerat sjön satte vi fart norrut, och förvånades över hur dåligt det var med vatten. Till slut hittade vi en lägerplats vid ett vattendrag. Under natten regnade det intensivt, och vattendraget var märkbart högre på morgonen. Vad detta innebar för vattendragen i Sarek kan vi bara spekulera kring.

Sista lägerplatsen någonstans på Kungsleden.

Dag 8: regnig vandring till Saltoluokta

Sista dagen ute så hägrade komforten på Saltoluokta fjällstation. Motiverade av en varm dusch och en kall öl jobbade vi oss snabbt genom den sista biten i ett envist regn.

Regnig vandring till Saltoluokta.

Snart framme i Salto!

I Saltoluokta var det fullt pådrag med massor av folk, alla platser var uthyrda så vi fick sova i konferenssalen, som lämpligt nog heter Sarek. En bullrig trerättersmiddag fick vi i oss i alla fall, och jag beställde ett vinpaket till. Detta frosseri kändes i magen som hade blivit van med annat. Vi hade en reservdag med i planeringen som vi inte hade behövt utnyttja, så vi tog in på hotell i Gällivare dagen efter och tog det mycket lugnt, nöjda och utmattade efter en lyckad tur.

Appendix 1: färdplan & mat

Vi utgick från tidsangivelserna i På fjälltur Sarek av Claes Grundsten, där de beskrivna etapperna kvantifieras med tidsintervaller t.ex 1-2h eller 6-8h. I oledad terräng är tid, inte distans, den intressanta storheten, så dessa angivelser är mycket värdefulla. Vi pysslade ihop etapperna så att vi hade 6-8h vandring om dagen (total vandringstid exklusive raster). I praktiken hamnade vi på närmare 6h om dagen än 8h. Det blev därför en behaglig semester med mycket tid att ta det lugnt i lägerplatserna. Hade jag gått tillbaka och ändrat något i planeringen, hade jag vänt på vandringen, och börjat med den trista biten längs Kungsleden. Har man råd tror jag det är värt att bli utkörd den biten med helikopter, även om det känns stekigt. Vi slängde på en reservdag också, men behövde inte utnyttja den. För extra information om vad och lägerplatser hade vi nytta av Vandringsturer i Sarek av Hans Fowelin och Fjällvandra i Sarek av Fredrik Neregård.

Mat för åtta dagar. Varje påse innehåller frukost, lunch, middag, två mellanmål och kvällsgodis. Totalvikt 7.5kg.

Visa av erfarenhet hade vi generösa matransoner. Ska man vara ute ett tag i fjällen är man garanterad misär, om det inte är vind är det myggjävlar, och är det inte det är det regn, och är det inte det är det stekande sol! Att kämpa genom misär under ett kaloriunderskott är slöseri med semesterdagar. Till frukost hade vi rågflingor med pulvermjölk, inte alls gott men en nyttig frukost. Till lunch hade vi diverse frystorkade rätter, och till middag en av mina egenkomponerade recept. Utöver detta hade vi två mellanmål bestående av chokladkakor och dylikt, samt kvällsgodis. Kvälllsgodiset, olika för varje dag, var något vi provade första gången och som gjorde succé. Att kämpa sig genom en snårig björkskog i en hagelstorm var så mycket lättare när jag visste att en påse turkisk peppar väntade.

Appendix 2: bilder på vaden

När vi planerade den här vandringen hade vi bara gjort något enstaka vad förut så vi var lite nervösa över alla vattendrag som skulle korsas och sökte ivrigt efter all information vi kunde hitta. Bilderna nedan kanske är av intresse för någon som planerar samma vandring. Jag vill dock reservera mig för att jag kan ha blandat ihop någon av bilderna nedan och matchat med fel vattendrag. Bilderna är från 26 juli - 30 juli 2016. Tidigare på säsongen lär flödena vara högre, kolla runt lite på SMHI Vattenwebb. Se också SMHI:s förklaring av vattendragsnamn.